Måndag, kära hederliga måndag. Åh vad jag hatar dig. Dagen har bestått av en ångestfylld känsla som har förföljt mig under hela dagen. Vi skulle lämna in en historieuppsats idag och jag var långt ifrån klar imorse. Dock ägnade jag historialektionen, bilresan på vägen till och hem från ett möte samt de två timmar fram tills nu åt att skriva på den så att skicka iväg den nu kändes som en enorm lättnad. Jag vet inte, det är något med inlämningar som skrämmer skiten ur mig, jag blir rädd, nervös, lite förväntansfull på att få se resultatet men farmför allt blir jag nog rädd. Tänk att det som jag har skrivit först kommer gå igenom någon slags kontroll för att se om den är godkänd eller ej för att sedan gå till läraren som då kommer granska mitt arbete in i minsta detalj. Jag har ju gjort mitt bästa men det är väl aldrig bra nog? Eller?

Åh, prestationsångest, det är dagar som denna då jag önskar att du inte fanns i mitt liv. Du tar fram mina värsta och bästa egenskaper, sliter mig itu för att sedan se om det är någonting kvar av mig som går att rädda. Det är någon slags hat-kärlek, en paradox som jag helst vill klara mig utan. Men å andra sidan, vad skulle jag göra utan dig?