Som ni kanske vet, så bestämde jag mig för att gå ut skolan med så höga betyg som möjligt. Sen har det hänt ett antal saker under året som har gjort mig splittrad och okoncentrerad. Jag har lagt min energi på ett helt annat håll än där jag borde lagt den och det har gjort att jag inte har presterat mitt yttersta. Fast det har jag ju egentligen gjort, men mitt yttersta det här året har inte varit i närheten av mitt normala jag. Och även det har  gjort att jag har mått ännu sämre, och där har jag redan haft ännu en till sak som jag har lagt min energi på. Jätte bra.

   Idag är den exakt en vecka kvar till jag slutar nian. Och jag måste erkänna att det här året har varit extrem jobbigt, jag har verkligen mått dåligt. Men nu står jag ändå här och nu går jag snart ut grundskolan och jag räknas som lite mer vuxen. Som ni kanske har märkt så tycker jag att det är en rätt stor sak att sluta nian, och då kan man ju undra varför jag har tyckt det. Jag själv kan ändå inte ge något svar på det om någon skulle fråga mig idag men hade man frågat för ett halvår sedan hade jag troligtvis svarat "därför att man räknas som mer vuxen". De flest skulle väl se det som något bra men det har jag inte riktigt gjort. Och visst, folk kan kalla mig bortskämd, men de vet ju inte historien bakom allt. Jag har levt i/lever i en familj där pappan har jobbat hela tiden och mamman har skött allt annat. Det är lite gammaldags kan man väl säga. Grejen med det är att jag i princip aldrig har behövt göra något hemma, förutom att städa mitt rum. Det har blivit tydligare och tydligare under året som har gått att jag verkligen inte kan någonting om hur man sköter saker hemma (t.ex. så startade jag min första tvättmaskin för ungefär en vecka sedan...) och det har varit en sak som har gjort min förvirrad, eftersom att jag aldrig hade trott att det är så mycket jobb som min mamma har gjort hemma. Det här med ansvar har skrämt mig, de har det gjort. Ibland undrar jag om jag verkligen är redo för det här.

   Men jag har klarat mig, jag har överlevt och jag tog mig egenom stormen. Det finns två människor som har gjort det möjligt, annars hade jag inte orkat vårterminen, tack så himla mycket, jag älskar er ♡  Och nu så här i slutet känner jag faktiskt att jag ändå nog är redo att börja gymnasiet och att gå vidare. Jag känner mig redo att sluta nian, jag känner mig klar här. 

   Och med hela den här texten vill jag säga att hur tufft den än kändes så var det ända behövde jag någon som stöttade mig och höll mig uppe. Sedan har allt löst sig med tiden. Allt är inte löst än, men jag har kommit en bra bit på vägen. ☆